Ett egendomligt men rätt skönt mellanrum

Maria Björkman

Märkliga tider är det, minsann. Coronaviruset sprider sig över jordklotet, och vi människor är små. Det alldeles nyligen självklara har ställts på ända. Även om det är svårt att bortse från den tragik som människor drabbas av just nu, vill jag ändå göra det i det här inlägget. Det betyder inte att jag förringar den sorg, smärta och oro som många bär på utan att jag helt enkelt väljer att se andra sidor av det som händer i det jag nu skriver. Och det är ett mycket personligt perspektiv.

Mellanrum

För en postutmattad som jag, är det här mellanrummet som har uppstått nu ett rejält andrum. Det känns som om det var precis vad som behövdes – att världen stannade upp för ett tag, ja rent av nästan slutade snurra. Inte bara för mig, utan kanske för hela mänskligheten. För det gick lite för fort, och jag tror inte jag är ensam om att känna så.

På bilden här ovan sitter jag på jobbet. Expeditionen har stängt igen rent fysiskt, och alla våra verksamheter är pausade. Om jag bortser från att det är oerhört tråkigt att inga studiecirklar äger rum och att människor nästan slutar träffas, så föds nya idéer ur det här. Och om jag ska se det rent egoistiskt och ur mitt högst personliga perspektiv, blir det riktigt positivt. Bristen på sociala kontakter om dagarna passar mig utmärkt. Jag blir trött av social interaktion, och trivs bäst i tystnad och helst också ensamhet. Nu får jag det i övermått, och jag känner att min energi räcker en smula längre än vanligt. Umgänget med arbetskamraterna är precis lagom!

Kalendern är nästan helt rensad vilket också passar mig fint, tidsallergisk som jag har blivit. Jag blir fortfarande stressad av att ha tider att passa, även om det är till roliga och behagliga saker. Bara vetskapen att det står något i kalendern… jag kan inte riktigt förklara det, mer än att jag tycks leva utanför tiden på något märkligt sätt.

Hela jorden pausar

Vill en se det som händer nu ur ett lite större och (kanske för många) flummigare perspektiv, tror jag att det är Moder Jord som dragit rejält i handbromsen. Vi människor har alltför länge levt alltför fel. Det visar väl både miljöförstöringar och den växande psykiska ohälsan med all önskvärd tydlighet? Nu har vi en chans att hämta andan. Att tänka efter. Att skaffa oss en annan livsstil.

Vi fick liksom en chans till.